Blev rättså nöjd, inte så mycket ändrat men lite mer än förut =:)

När vi var hemma så kunde jag knappt stå still. Herregud, jag hade ju blivit inbjuden till John och Edward Grimes hotell rum.
"Vad är det med dig då?" Frågade Sandra förvirrat, jag kunde ju inte stå still i en sekund.
Jag fick lite panik, jag vill inte berätta för Sandra att jag skulle få träffa dom igen, hon skulle bli avis och sluta prata med mig för att hon inte får följa med.
"Ehh.. vi har liksom nyss träffat Jedward!! Vad tror du annars?" Sa jag och försökte att låta glad.
"Jaha.. ja, ellerhur?! Det är ju as coolt!!" Svarade Sandra med en glad ton i sin röst. Jag log stort mot henne till svar.

-

"Scandic Star.." Det ordet for runt i mitt huvud hela tiden under min lilla promenad mot hotellet. Jag hade sagt till Sandra att jag skulle möta en kompis, hon hade inte brytt sig så mycket om det, bara sagt "Aha, okej, ha det kul."

Min promenad tog ungefär 10 minuter. När jag stod utanför hotellet så kunde jag absolut inte stå still, jag öppnade sakta dörren och klev in, jag hade ju ingenaning om vilket rum dom bodde på så jag antog att nån skulle hämta mig.
Jag satte mig ner på en röd sammets soffa och väntade, väntade på någon. Jag vet inte vem, bara någon.
Jag lirkade upp min mobil ur fickan och satt och tittade på bilderna från tidigare. Jag log för mig själv, kanske lite väl mycket för alla satt och stirrade på mig. Men jag brydde mig inte så mycket om det.

Jag tittade upp på klockan, det hade gått 20 minuter och ingen hade kommit. Alla andra hade gått och jag var helt själv, jag satt och väntade. Väntade och väntade...

-
När det hade gått hela 45 minuter så orkade jag inte vänta, jag hade väntat länge och ingen hade kommit. Jag steg upp ur soffan och började gå långsamt mot dörren. Jag ville ju vänta, jag ville så gärna, men jag nu insåg att ingen kanske skulle komma. Jag öppnade sakta dörren och tog ett kliv ut, min fot blev helt genomblöt, det spöregnade. Jag drog upp min luva och började springa, jag blev helt dyngsur och allt jag hade på mig blev blött.

Jag sprang så fort jag kunde och precis när jag skulle svänga in vid gatuhörnet så sprang jag in i en man. När jag tittade upp på hans ansikte så såg jag att det är en av männen som tog mig in i en bil och körde ut mig genom skogen.
Jag hann inte tänka innan någon tog tag i mig och lyfte upp mig. Jag skrek som en galning men han slog till mig, och det gjorde mig tyst.

Han slängde in mig i bakluckan, det var smärtsamt att bli "kastad" in, jag ville skrika som tusan, men jag ville inte bli slagen igen. Jag lyckades vara tyst men tårarna började rinna.

"Jag skulle aldrig ha gått dit!" Sa jag till mig själv flera gånger. Men det är ju försent nu, mannen stängde bakluckan så det blev helt kolsvart, jag kunde inte se nånting. Jag slöt mina ögon och tänkte att allt skulle bli som vanligt igen. Allt som vanligt igen... hoppades jag.

-

Bilen var på väg norrut, helt fel riktning ifrån mitt hus. Man hörde hur regndropparna smattrade mot bakluckan. Jag blundade fortfarande, jag låg som en lite isbit i luckan, frös, ledsen, rädd.
Och helt plötsligt så stannar bilen med ett kvick. Ett tvärt stopp. Jag öppnade ögonen med ett ryck och jag hörde hur männen pratade. Rösterna kom allt närmare och snart blev allting mycket ljusare.

"Är det lill tjejen, haha!" Hörde jag en okänd röst säga, och han skrattade. Ett förfärligt skratt, usch.
En av männen tog tag i min arm och drog i mig för att få upp mig.
"Du kommer med här!" Sa han och drog med mig till en trappa som ledde ner i någon slags källare. Jag följde med utan protester, vad skulle jag annars göra liksom?

Mannen öppnade en järndörr som ledde in till ett litet litet rum. En tunn, sliten madrass låg på det smutsiga golvet, ett litet fönster där solstrålarna skulle skina in, som skulle bli mitt ljus.
Mannen kastade mig ner på madrassen och gick ut ur rummet, han stängde dörren noga och gick senare därifrån.
Jag kände hur det började smaka blod i munnen. Jag tittade på madrassen och såg att det var blod på de smutsiga lakanen, och när jag öppnade munnen så var det enda jag såg rött. Blod!

Fortsättning följer...
--
Jag hoppas att det är bra, det blev lite dramatiskt, men lite action måste det ju vara ;)
Kommentera gärna! <3
--
Jag är borta hemifrån nu vid valborg, men nästa del borde komma inom kort :)

Ni såg rubriken ;)

Vad glad man blir när man ser saker som detta! :3

Svar 1 (Jonna): Vad roligt, haha :3 Jag mår bra jag, hehe.. har bara haft lite fullt upp här hemma, men jag ska försöka skärpa mig lite!

Svar 2 (Parris): :) Jag såg dom tyvärr inte, jag skulle få åka och se dom, men i sista sekund så ångrar mina föräldrar, så jag fick tyvärr inte gå :/

Svar 3 (Izza): Gissa vem som blev glad nu, haha. Vad roligt att du gillar den!! Det betyder mycket att du läser! Hoppas du vill fortsätta att läsa den! :3

Jag blir ultra mega glad när jag får sånna här kommentarer! Tack!

(Jag vet att bilden blev lite failad, men jag har lite bråttom)
Kram xxx

Jag stod där och bara tittade på dom underbaraste personerna i hela världen komma emot mig, jag log och sen känner jag den där mint luktande lukten, det är Edward som kramar mig. Jag kramade honom och han tittade in i mina ögon och log.
"Hej" Sa han och tittade in i mina ögon, jag såg hur han tittade djupt in i mina ögon, men snabbt som ögat så tittade han bort, mot Sandra. han tittade igen på mig och släppte mig och gick för att ge Sandra en kram.
Istället så kommer John emot mig med ett stort leende på sina läpper, jag kunde inte låta bli att le lite jag med. Jag kramade om honom och vi småpratade lite.
Men efter en liten stund så avbryter Edward oss och knuffar undan John på skoj.
"Edward, Edward.. oh oh.." Säger han medans han skrattar sitt härliga "John skratt".

Edward drar undan mig litegrann ifrån Sandra och John och tar min hand.
"Kommer du ihåg vad jag sa till dig på flygplatsen?" Frågar han lite blygt.
"Hur skulle jag kunna glömma det?" Svarar jag och skrattar litegrann. Edward ler som svar. Och vi går tillbaka till Sandra och John.

-

Efter kanske en timme ungefär så får vi inte vara med tvillingarna längre, våran tid är slut och vi måste bege oss hem. Det är inte precis den lyckligaste grejen, men vi kan ju inte alltid hålla oss på samma ställe.

Vi 4 ställer oss upp ur soffan vi suttit i och Edward kramar om mig, det kändes som om han aldrig ville släppa taget. Men John petar Edward på axeln som gör att Edward hoppar till lite och släpper mig.
"Vi måste gå" Säger John med en deppig röst.
Edward bara nickar till svar, han kramar om mig en sista gång och viskar till mig: Kom till vårat hotell senare!
Jag ler till svar och inom bara några sekunder så är både John och Edward som bortblåsta.

Jag och Sandra går långsamt tillbaka för att åka hem. Jag vill verkligen inte lämna killarna, men jag vet ju att snart så kommer jag åtminstone får träffa en av dom, ikväll.

Fortsätting följer...
---
Sorry för att det tar så himla lång tid mellan delarna, och sorry för att detta bev så kort, men jag ska verkligen skärpa mig!
Nästa del kommer snart!
xxx

NÄSTA DEL ÄR PÅ INGÅNG! KOMMER SNART! =:)